Press "Enter" to skip to content

Litteratur och drama

Litteratur och drama

Under de senaste åren har diskussionen om mångfalden i svensk kultur intensifierats. Undersökningar visar på en kraftig försämring av antalet anställda med utländsk bakgrund som arbetar inom kultursektorn, både i jämförelse med befolkningen i stort och med den övriga arbetsmarknaden. Man kan tycka att just verksamheter inom litteratur och drama borde ha kommit längre, när i själva verket i det närmaste koloniala traditioner lever kvar på alltför många områden. Att släppa fram den mångfald som faktiskt redan finns inom litteratur och drama borde vid det här laget vara en strategisk fråga för kulturinstitutionerna. Samhällsutvecklingen har gått snabbt särskilt det senaste året och kultursektorn hänger inte med.

Litteratur och drama i det svenska kulturarvet

Det svenska kulturarvet ses som något oföränderligt och som äldre än det faktiskt är och började skrivas först på 1600-talet. Dessförinnan var allt som skrevs på svenska antingen myndighetsverk eller andlig litteratur. Först med upplysningens och den gustavianska tidens intåg började svensk litteratur och svenskt drama att främjas men var direkt influerat av europeiska strömningar. 1800-talsromantiken var en ren copy and paste av den tyska nationalromantiken som fortfarande bär upp det som vi idag kallar svenskt i litteratur och drama. I själva verket uppfattades många verk som både provocerande och nytänkande av sin egen samtid. Kanske var det också under denna tid som den svenska kulturen blev mer trångsynt.

Mångfald är en konstant som med tiden blir mainstream. Kultursektorn är idag relativt liten och när tillväxten främst sker genom egna nätverk och vänkretsar hamnar man lätt i homogenitetens onda cirkel, vilket aldrig varit en hållbar strategi. I Sverige får litteratur och drama statligt stöd och regeringens kulturmål stipulerar att den ska präglas av mångfald och kvalitet. På 90-talet uppstod begrepp som invandrarförfattare och Kallifatides blev en ikon inom invandrarlitteraturen. Motsatsförhållandet till ”svensk” litteratur bygger på att några står i rejäl kontrast mot det svenska, exempelvis genom hudfärg, religion eller ”dålig” svenska. Detta fenomen gör Jan Guillou svensk och Jonas Hassen Khemiri till en författare som skriver på rinkebysvenska.

Tid för förändring

Mångfald handlar om relevans och kulturarvet blir en maktfaktor när det slutar spegla de människor som faktiskt lever här och nu. Historielöshet förstärker känslan av utanförskap. Det handlar inte om att avskaffa det som man traditionellt uppfattar som svenskt utan helt enkelt om att även låta nutidens människor vara medskapare av det som i framtiden blir dåtidens litteratur och drama. Men förändring är svårt och oron för att den egna tryggheten ska försvinna gör att mångfald kan kännas som ett hot istället för den naturliga tillgång den faktiskt är och alltid har varit. Kruxet är att förstå de psykologiska mekanismer som styr dessa beteenden.

Det finns ändå små glimtar av hopp. Kultursektorn verkar börja vakna till och se mångfald i litteratur och drama som en stor potential. Nytänk finns bland de yngre aktörerna där vissa scenkonstinstitutioner lyckats skapa förändring inte bara vid val av uppsättningar utan även vid nyrekrytering. Med relativt små förändringar kan man egentligen skapa stora effekter och samtidigt bredda sin publik. Nyskapande och kreativa repertoarer har hittills mottagits mycket positivt. Man ska heller inte underskatta ekonomiska faktorer när det gäller att skapa förändring. Att från statligt håll jobba med sammansättningen i de organ som ger bidragen ger också stort genomslag. Kultursektorn borde kunna vara en föregångare och positiv förebild för utveckling inom andra områden i samhället. Litteratur och drama som en kraft för förändring kan bara ge positiva ringar på vattnet.

Aldrig tidigare så viktigt som nu

Den bästa tiden för förändring är alltid i ögonblicket och det är nu kanske viktigare än någonsin. Att använda litteratur och drama som ett medel för förändring är inget nytt men det är idag kanske extra viktigt att verka som en motvikt till polariseringen i det svenska samhället och de senaste årens allt bistrare samhällsutveckling. Mångfald är så mycket mer än representation och litteratur och drama borde användas till det den verkligen är avsedd för, som en spegel för varje enskild människa. Att enbart lyfta fram svårigheterna och prata om dem duger inte, man måste även visa handlingskraft och kulturen borde gå i bräschen för en positiv samhällsförändring. Ökad mångfald är helt enkelt en demokratifråga.